Smärta och kontroll

Japanerna vet helt klart hur man har ett annorlunda beteende på scen som påminner mer om en skräckfilm än någonting annat, men amerikanerna är inte sämre dem. Man kan tycka att GG Allin var extrem på scen då han slog sig blodig och slogs med publiken, men jämfört med tillexempel Edwin Borsheim som var frontfigur i Kettle Cadaver så var hans försök att stå ut i mängden nästintill mesiga. Att kliva in på en konsert med Kettle Cadaver var mer som att kliva in under en inspelning av en vrickad skräckfilm. En blodig man med läpparna uppnålade med säkerhetsnålar är kanske inte vad man förväntar sig om man går på konsert, men det var vad Edwin bjöd på. Hur han ens kunde sjunga med läpparna så särade är en hemlighet han bevarar tryggt i graven.

Självskadande man

Fick man sig en glimt av detta band mellan deras skrämmande riffs var det inga lugna syner i ett greenroom på ett band som laddar upp man kunde förvänta sig. Edwin var en man som gillade att trä saker genom sin hud, så att finna honom i processen att trä haj krokar genom revbenen var inte ovanligt. Det var inte heller det värsta, man kan anta att fansen av detta band var väldigt tåliga människor eftersom de flesta skulle finna obehag i att se detta. Men Edwin gillade att görasaker utöver gränserna och denne. Man har till och med spikat fast sin egen penis i en bräda, det om något skulle få mig att vända.

Så mycket oväsen det går

Européerna ligger inte utanför när det kommer till underliga och annorlunda band heller, från England kom bandet Whitehouse som under 80-talet uppfann sin egna version av industriell musik. William Bennett är namnet på den man som startade bandet tack vare sin fascination att kunna skapa musik som kunde piska en publik till underkastelse, uppenbarligen en man med kontrollbehov. Med hjälp av en svart och gul keyboard som var helt och hållet platt, och därför egentligen helt ospelbar. Detta var dock ingenting Bennet brydde sig om, det enda han var ute efter var att trycka på fler tangenter samtidigt och skruva på reglagen för att få det mest atonala skrål av electronisk noice musik som det lilla keyboardet kunde åstadkomma.

En hyllning av det mörka

Efter att ha bildat sitt band släppte de sju album under tre år, de flesta utav bandets album var dedikerade till olika former av seriemördare. Det var viktigt för honom att både musiken och texterna var brutala, och med låtnamn som ”Shitfun” och ”Rapeday” kan man helt klart säga att Bennet var en ganska mörk människa. Som om inte det räckte så bestod gruppens andra medlemmar av en hel del underliga figurer, en av dem var barnpornografi fantasten Peter Sotos. Hela deras image bröt mot normerna och man valde att glorifiera seriemördare, nazister och brottslingar. Detta tillsammans med live shower som i stort sett var smärtsamma orgier av sonisk terror.

Bandet splittrades tillslut 2008, men den mörke Bennett producerar fortfarande musik under namnet Cut Hands. Britterna ses oftast som ett väldigt trevligt folk som är något pryda, men denne man hör helt klart inte till normen.